Förhistoria
Vrakdykning i Bohuslän på 60-talet.
På 1960-talet höll jag på med att leta efter och dyka på skeppsvrak.
Det var dock inte så lätt att hitta vraken så jag konstruerade då en speciell detektor som skulle kunna hitta sjunkna vrak. Tyvärr så gjorde jag "ett litet fel" och råkade göra detektorn en miljon gånger för känslig.
När jag sedan skulle prova den i verkligheten, ute på havet, så gav den utslag på "allting", dvs. stålföremål som var "hur små som helst". Detektorn fick då läggas på hyllan så länge.
I slutet av 60-talet köpte jag en 30 meter lång skuta, byggd 1894 i Norge, och skulle segla till en ö som heter Auckland Island, långt söder om Nya Zeeland.
Där skulle det finnas ett vrak som var lastat med 400 kilo guld. Det skulle jag "plocka upp".
Vi, min hustru, barnen Arne och Rolf och jag, kom dock inte riktigt så långt.
Ute på Atlanten skar den gamla tändkulemotorn ihop och vi fick segla så gott det gick mot Västindien. När vi nästan hade nått ända fram så blåste det upp till storm och vi blåste, mitt i natten, rakt upp på ett korallrev.
Vi fick simma sista biten in i land medan skutan bröts sönder till kaffeved.
Hela familjen framför huset som blev vårt hem på St. Kitts i Västindien, här stannade vi i 6 månader.
Vi blev kvar ett drygt halvår på ön S:t Kitts och det var under den tiden som jag snappade upp lite om guldvaskning.
Jag hade fått tag på en amerikansk dykartidning. Där stod en artikel om amerikanska dykare som, med hjälp av en slags "dammsugare" (en dredge), dök ner i de kaliforniska floderna och sög upp guld i mängder.
För första gången såg jag då på bilderna att guldkorn inte var stora som potatis, utan att de bara var som små flagor. Dykarna sa också att de aldrig riktigt kunde förutspå var guldkornen fanns, nere i bottengruset.
Då kom jag att tänka på min misslyckade vrakdetektor. Den kunde ju just ingenting annat än att hitta pyttesmå metallflagor...
Ett år efter att vi lämnade Sverige, var vi hemma i Göteborg igen. Jag fick då tag i ett uppslagsverk och bläddrade mig fram till ordet "Guld". Till min förvåning läste jag där att det faktiskt fanns en gammal guldgruva på ett ställe som hette Ädelfors i Småland.
Jag plockade fram min detektor, modifierade den en del, packade in familjen och for till Ädelfors för att testa detektorn.
Vi hamnade så småningom i Emån, just där guldvaskningen finns idag.
Där jag började att leta guld och efter en kort stund så signalerade detektorn att det fanns metallflagor.
Jag hade ingen vaskpanna, men väl en grön emaljerad plåttallrik. Den fick duga. Jag grävde upp lite grus och satte igång att vaska.
Det tog väl "en stund" innan jag hade lurat ut hur det skulle gå till.
Jag visste bara att guld var gult och mycket tungt. Nå, efter ett tag såg jag ett par små korn och jag förstod att det var guld. Bra, då fungerade ju detektorn.
Men, det var ju inte alls så mycket guld som jag hade förväntat mig.
Hem till Göteborg igen, medan skallen jobbade för fullt på att bygga en sådan där "dammsugare" (en dredge) som de amerikanska dykarna hade.
Det tog väl ett par veckor att tillverka den och när den var klar så skulle vi åka till norra Finland, där det skulle finnas massor med guld.
Här kan du läsa den vådliga historien.
Väl hemkommen från Finland så fortsatte jag att utveckla detektorn.
Den ena prototypen efter den andra, byggdes. Varje modell skulle ju provas ute i den hårda verkligheten, men istället för att åka till Ädelfors eller Finland så gick varje provtur till västra USA.
Där var de guldförande platserna väl beskrivna i böcker från USA:s geologiska undersökning, ett statligt organ som man förmodligen kunde lita på.
Nå, vid varje testresa fick jag nya insikter och kunde komma hem igen för att ytterligare förbättra detektorn, som nu gick under arbetsnamnet "Goldspear".
När jag tyckte att den var färdig så sökte jag patent på detektorn. Patentet godkändes.
En man med gott om pengar, köpte in sig på patentet och vi startade en liten fabrik i Herrljunga där 8 personer byggde Goldspear i tusental.
I samma veva så ritade vi och tog fram ett verktyg för att pressa vaskpannor, Klondike Special, och experimenterade med en ny slags vaskränna, Eldorado Special.
Dessa tillverkade vi sedan på plastfabriker i Småland.
Sedan fick TV nys om att det fanns en "galning" som grävde guld i Sverige. Detta måste de förstås göra program av och det gjordes 5 inslag om hur vi grävde guld på olika ställen i södra Sverige.
Då tog det fart!
Mängder av folk ringde till mig och sa att de också ville gräva guld. Men, de visste inte hur de skulle göra, var de kunde få tag i utrusning för att vaska osv.
OK. Då startade vi en guldvaskning i Herrljunga, dit folk kunde få komma för att lära sig att vaska och kunna köpa vaskpannor, rännor och dylikt. Det kom massor av folk!
De ställde också tusen frågor om allt som hade med guldgrävning att göra. Så, jag fick skriva en bok i ämnet och den gick åt innan trycksvärtan hade torkat.
Vi startade en guldgrävarförening, GGF. Varje helg drog vi ut med föreningen för att vaska guld i någon å eller bäck.
Detta kallade vi för "prospekteringar" och det var precis vad det var.
På bilden här intill syns hur vi suger upp grus och guld med "Guldströmmaren". Det är en dredge som inte behöver någon motor.
Nu när företaget hade utrustning så gällde det förstås att föra fram budskapet.
Det blev att fara omkring på mässor runt om i Sverige. Vi hade en mindre "bassäng", som vi snickrat ihop, med oss. Den fyllde vi upp med vatten, tog på stövlarna och satte oss på kanten för att vaska medhavt guld.
Vi gjorde succé på varenda mässa och folk stod packade som sillar runt bassängen för att se hur det gick till att vaska.
Vi sålde samtidigt vaskpannor, böcker, vaskrännor med mera, i stor mängd.
I början av 90-talet övertalades jag om att flytta till Ädelfors och (förstås) ta med företaget dit.
Jag gjorde så. Guldström & Co AB flyttade in i ett hus och jag flyttade in i huset bredvid.
Intill vårt företag fanns det en slags guldvaskning som inte fungerade så bra. Vi övertog och rustade upp den.
Meningen var att den skulle användas för att lära upp intresserade personer i konsten att gräva guld men redan efter ett litet tag så "upptäcktes" den av vanligt folk, turister.
Det vällde in folk!
Vi jobbade från tidig morgon till sena kvällen, både med att ta hand om besökare och sköta företaget med allt vad det innebar.
Någonting nytt hade dykt upp i samma veva; något som kallades för "Hemsida på Internet".
Det lät ju spännande. Jag tog en kvällskurs i "hemsides-snickeri" och satte sedan igång med att "knacka koder" på datorn, ladda upp dessa och sedan skulle vi se hur det verkade.
Det fungerade mycket bra och massor av folk besökte vår hemsida. Vi fick öppna en e-handel och den gick mycket bra.
Till slut blev arbetsbördan alldeles för stor och då tog sonen Rolf över och lotsade företaget fram mot nya horisonter.
Där är vi idag. Omsättningen har skjutit i höjden och vi har blivit ledande i Europa. Vi har dotterföretag i flera afrikanska länder och återförsäljare i hela Europa.
Numera är både Rolf och jag "borta" från Guldvaskningen. Rolf sköter om Guldström & Co AB med allt vad det innebär. När det gäller Guldvaskningen så känner vi att vi lämnat ett "stort hål" efter oss. Se bilden här intill...
Sonen Rolf driver Guldström & Co AB vidare mot nya horisonter.
Själv lever jag numera ett "lugnt" pensionärsliv.
Skrivet av Lars Guldström.